Desto fler lektioner i social and intercultural competences vi har, desto mer lär jag känna mig själv. Inte bara att jag lär känna mig själv men jag blir också allt mer medveten, genom mina lärare, hur jag uppfattas utåt. Igår skulle vi göra en övning där vi skulle gå ut i hallen. I dörröppningen möter jag läraren som säger; "det är ganska intressant, du är alltid den som är först ut genom dörren när det är en aktivitet på gång". Jag funderade lite över detta och kom fram till att ja, det är jag. jag känner liksom hur det spritter i hela kroppen när vi ska göra något annat än att lyssna/anteckna. Vid en tidigare lektion skulle vi beskriva varandra och de sade om mig att jag alltid var glad, peppande och spred positiv energi omkring mig. Jag blir ändå lite stolt för det är just den typen av person jag vill att andra ska uppfatta mig som. jag ska inte säga att det alltid är en bra sak dock. Vi hade en timme då vi skulle sitta framför datorerna och skriva, min ro ville inte riktigt infinna sig och jag satt och snurrade på stolen. Läraren (hon är en väldigt uppmärksam sådan) frågade vad det var och jag sade att just nu kunde jag bara koncentrera mig på att visualisera mig själv görandes handstående i hallen utanför klassrummet. Istället för att bemöta det hur jag förväntade mig med att säga jaja, men det får du göra sen, nu ska du fokusera, så sade hon: "men gör det då". Jag vågade inte ta mod till mig just då men när hon vid ett senare tillfälle såg mig och en annan sitta och bumpa stolarna in i varandra så sade hon, gå ut och tävla i hallen med stolarna. Vi tittade lite frågande på varandra men vi gjorde det. Just där och då var det det utloppet vi behövde för efter de korta sekundernas skrikande glädje i hallen så kunde vi gå in och fokusera resterande tid på uppgiften. Detta gav mig bekräftelse i den typ av lärare jag vill vara, nämligen som hon. Hitta de små sakerna som liksom kan lätta på trycket när man känner att det spritter i hela kroppen, inte förmana om att man ska vara tyst, stilla och lyssna. Förövrigt kom vi (jag och läraren fram till att den svenska förskolan var ganska fantastisk i avseendet att leken är det viktigaste, såväl för barn som vuxna.